Reflektioner med upptäcktsögat

Jag ska intervjua Bengt Berg, en poet med ett omfattande och produktivt författarskap. Ett fyrtiotal böcker, mest poesi. Ett eget förlag, Heidruns, där han givit ut sig själv och andra. Och under många år ett bokcafé i Fensbol i Nordvärmland.

Mitt problem är var jag ska börja. Hur hittar jag in i författarskapet? Slumpen löser frågan åt mig. Jag befinner mig i ett antikvariat i Norrköping. På ett bord ligger en trave böcker med titeln Poetisk resa - en bruksbok från 1995. Den är en handledning till att leda samtal om litteratur i skolor och på bibliotek. Jag tar upp den, bläddrar i den och hittar ett avsnitt, skrivet av Bengt Berg:
”Dikten är ett vägkors för mycket: Fantasi och verklighet, det enkla - det svåra, det som finns alldeles utanför, det som är så svårt att få fram och format i ord och det som ligger bakom, det som man försöker förstå med förnuftet men som bara låter sig nuddas av känslan. Ett vägkors och ett möte. Mötet mellan den som skrivit och den som läser eller lyssnar, men också mötet med sig själv och sitt eget försök att bli delaktig, synlig.”

Det är ett citat som ger mig den nödvändiga ingången.
– Ja, tiden tickar, det är nu 25 år sedan och man får trösta sig med Dylan: ”I was so much older then, I´m younger than that now …”, svarar Bengt Berg när jag skickar detta citat till honom.
Det är ett förvånansvärt positivt svar. Själv hade jag kanske citerat Leonard Cohen: ”You want it darker”.
I Poetisk resa berättar du om hur du arbetat med poesi i skolan under många år och på åtskilliga platser. I Tranemo, Västergötland mötte du en femteklassare som skrev denna dikt:
Jag önskar att själen ligger i Sälen
så man kan åka slalom i den!
– Den där lilla dikten har hängt med, liksom minnet av ett barn som just genom att inte ha någon större aning om ”poesi” kunde formulera ”det oefterhärmliga...
Detta kan kännas ovidkommande, men slumpen följer sin egen väg.

Bengt Berg är en generös poet på mer än ett sätt. När vi fått kontakt skickar han prompt sina tre senast publicerade böcker till mig: En man i grönt går över gatan i Dhaka, Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet, Jag går där jag gick (alla förlaget Heidruns). En fjärde, den nya Dag för dag (Ekström & Garay), får jag digitalt.
Dikten om själen i Sälen återkommer du till i din dagsfärska bok Dag för dag.
– Som sagt, sådana ögonblicksdikter finns i ränseln, en annan – från Furuhedskolan i Kalix höstterminen 1972 lyder:
Bosse med Hondan
är som en vind
utan törnen
Är berättelsen om dessa dikter mer än anekdoter?
– I morgon är vi alla en berättelse, skrev Singer. Jag tolkar det på minst två sätt: Att varje människa är värd sin berättelse, att varje liv har ett värde. Och att det är berättelsen som bär livet vidare också när det tagit slut. Det är bland att det som är litteraturens uppgift – att föra berättelsen, berättelserna, vidare.

Var Dag för dag tänkt som en Coronadagbok?
– Ja, den inleddes då i slutet av mars 2020, ambitionen var att låta tanken och infallen spela fritt. Liksom att använda dagarna till något onyttigt. Men just därför…, säger Bengt Berg och överlämnar både svar och mening oavslutad till mig och till läsaren.
Själv tycker jag att Dag för dag är mer än bara infall. Poesi och verklighet, nära och fjärran. Möten med poeter som nyligen lämnat oss.
– Varje dag fick bli sin egen berättelse, och när någon god vän kastat in den poetiska handduken, då blev det in memoriam.
Fast det är väldigt inkännande texter om Tobias Berggren, Gösta Ågren och Yahya Hassan.
Kan man kalla Dag för dag ett vägkors, i betydelsen som i det ovanstående citatet?
– Det vet vi kanske inte, inte än. Vi har ingen slutpunkt, lika lite som människorna hade det under Digerdödens härjningar. Den enda slutpunkten är var och ens död, vilket ju är något väldigt omärkvärdigt. Men när vi droppar av tillsammans blir det något annat, menar han.

Ja, Dag för dag är ett slags elegisk prosa där det är sent i skogen såväl som på jorden. Under coronapandemin blir glesbygden och naturen också en frizon, hit kommer inte viruset i första taget. Skogen och byn blir en plats för reflektion om stort och smått. Och med Bengt Berg som dag för dag möter sig själv oftare än någon annan.
– Ja, när man nu lever i den västsibiriska taigan med glest mellan människor får man nöja sig med sig själv! Men vägkorset ligger oftast i Värmland, helst Nordvärmland, i och omkring Fensbol.
Fast Bengt Berg tänker som en världsmedborgare. Hans poesi påminner till viss del om det bortglömda begreppet glokal. Fensbol ligger i världen och i ”den västsibiriska taigan”
– Ja, det stämmer, drygt två mil norr om den sextionde breddgraden. Alltså i jämnhöjd med Grönlands sydspets. Det är mina hemtrakter, Fensbol är min tredje by i Fryksande församling och kyrkogården därstädes blir min fjärde, påpekar Bengt Berg.
Är det sistnämnda, byarna i Fryksande församling, ditt landskap, ditt Hemma?
– Ja, men när jag predikar brukar jag säga att världen är min hembygd. Mina första år fram till en svart Puch och en vidlyftig odyssé till Oslo, hade jag rört mig inom två kilometers radie. Men på senare år har jag varit nästan överallt på Jorden, utom i England.

Upplever du ändå att det finns ett glapp mellan bygd och värld?
– Snarare ett glapp mellan Stockholm och den svenska landsbygden. Eller kanske den kulturcentrism som präglar till exempel kulturbevakningen i detta land. Plötsligt upptäcker man Sapmi och trots allt var samerna på plats innan...
Efter att du skrev Värmland - Världen, tur & retur 2013 gav du ut strövtågsböckerna Jag går där jag gick samt Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet med dikter och egna foton.
– Det speglar just detta, kombinationen strövtåg i hembygden à la Fröding och resor ut i världen à la Vasco da Gama.

Att vara hemma är inte att vara bofast. Det finns något nomadiskt över Bergs poesi, diktjaget är ofta i rörelse.
Han har ofta gjort böcker tillsammans med andra. Fast numera verkar du med mobilkameran som tröst och som ett användbart arbetsredskap.
– Jag är väldigt bildseende, har blicken, eller kanske snarare upptäcktsögat – snarare det mindre än det stora motivet. Mobilkamerans utsökta optik blev en sådan glädje, anspråkslösa bilder men med en närvaro, säger han.
Numera verkar du arbeta mer med egna bilder men du har också samarbetat med andra: bildkonstnärer som Lars Lerin, Stig Olson och Leif Nelson, författare som Per Helge, musiker som Tuomo Haapala och Mats Einarsson med flera.
Har du sökt samarbeten eller har de bara uppstått i stunden?
– Jag hade inga syskon, längtade efter såna. Tror att det där uppstod ett fundament, eller bara en längtan efter att inte vara ensam. Att vara författare är ju onekligen ett ensamt arbete, men att då hitta bildmäniskor att gå i armkrok med har gett mig stor inspiration – och glädje.

Du har också varit redaktör och förläggare för tidskriften och förlaget Rallarros och förläggare och bokcaféägare på Heidruns. Kan du berätta något om dessa två perioder i ditt författarliv?
– Egentligen är det också en drift att ingå i ett sammanhang, att skapa något tillsammans med andra och för förhoppningsvis ännu flera.
Rallarrosepoken varade mellan 1973–85 och Heidruns startade 1990. Då med Bok & Bildcafé, författarbesök under mörka årstiden och sommarprogram i trädgården i 25 års tid. Förlaget har gett ut drygt 200 titlar … Ett par Nobelpriskandidater har vi haft och Louise Glück fanns i Stewe Claesons antologi FÖRSÅNGARE redan 1981.

Bengt Berg har en mycket öppen syn på poesin, både sina egna dikter och på det sätt som han aktiverar och brukar sitt författarskap. Jag undrar om det faller sig naturligt eller om det mer är ett medvetet estetiskt eller politiskt ställningstagande.
– Jag är nog i mitt skrivande en väldigt intuitiv ordbrukare, vilket betyder att jag inte sätter upp andra målsättningar och förhållningssätt än det tematiska för den eller den boken, som ”bilkyrkogård”, ”Fröding”, ”idrott”, ”skogen” och så vidare.
– Den blogg som är under uppmontering har just ORDBRUK BOKSTAVSSKÖTSEL som underrubrik.

Det är också ett sätt att odla ett författarskap… Jag får en ny bok av Bengt Berg när vi möts i Tranås under festivalen Tranås At the Fringe. Det är den stora summeringen från 2014: Dikter genom 40 år. I förordet läser jag: ”Som poesins oersättliga värde vill jag nämna den frihet som finns, både för den som skriver och den som tar emot dikterna”. Det är ett credo som följer hela författarskapet. Men vad består den friheten av? Kan du beskriva den?
– Friheten att inbilla sig något. Att något betyder något för någon någonstans i Universum – eller i norra Värmland.