Jag spänner blicken i min livskamrat och säger något fyndigt medan hon sköljer ur dricksglaset och sen fyller det till brädden med jordgubbssaft. Vi gifte oss för fem år sedan och under dessa år har vi utvecklat en tillika genuin kärlek för varandra.
Jag skrattar till när hon får en klunk i vrångstrupen och hostar. Saften far ur henne, stänker mot mitt ansikte. Jag reagerar snabbt, men klarar mig inte undan fullt ut.
Ett högljutt flin fortplantar sig i köket och jag kan inte bli arg på henne utan dunkar henne i ryggen så hon får ur sig allt och kysser hennes kind.
När hon fått tillbaka talförmågan och utsöndrar några få ord mellan skratten tar jag henne i famnen. ”Det där måste du skriva om.”, säger hon och pussar tillbaka. Jag ler och säger att jag ska försöka formulera ihop något bra. Min far ringer, säger att mamma ligger på sjukhus. Det är något med ryggen.
Lillasyster åkte på Covid-19, vilket utlöste svår ledgångsreumatism, och jag tänker, stackars krakar.
Storasyster är absolut en pusselbit som fattas sedan länge, men jag vet på vilken kyrkogård hon är nergrävd. Jag ska dit sedan och hoppas hon ser mig på något surrealistiskt vis medan jag snyftar och fördömer de brutala psykiska vendettor som tog död på henne.
Allt medan tiden går funderar jag kring hennes omständliga livsföring, Varför var hon så bitter? Inte kunde väl jag tro att hon var så illa till mods med livet.
En sak jag kan säga om detta är att jag inte vandrar i hennes fotspår, jag går inte i någons. Jag trampar mina egna. Dock saknar jag henne då och då. Det var inte bara bristande vandel utan vi kunde umgås över en kopp kaffe och prata förstrött om det ena än det andra som två lika nyfikna.
Jag gör mig i ordning för ett pass på gymmet. Frugan lirkar smidigt på sig träningskläderna och jag får stelbent på mina roddarbyxor medan Molly gläfser okontrollerat. Någon ringer på dörren. Vi stelnar till. Hundskrället ylar som en varg. Jag försöker tysta henne, men hon ignorerar mig. Jag öppnar och där står en till synes sliten man som frågar om jag kan undvara en tia till en öl. Självklart! Jag börjar rota i min plånbok och fiskar upp en guldtia, Varför inte ge honom två, tänker jag och räcker honom en hundring. Hela ansiktet skiner upp och han tackar obönhörligt. Jag säger åt honom att det inte får bli till en vana.
”Nej, givetvis inte.”, ljuger han och försvinner fort ned för trapporna och ut i decembermörkret. Tio minuter senare står hustrun och trampar på Crosstrainern och jag ror för kung och fosterland samtidigt som jag funderar över mina anhörigas krämpor och storasysters sista andetag.
-Joakim Becker
Comments