Ullared

En vecka semester i mars. Serva bilen och dra till Gekås i Ullared. En inte alltför spännande tur längs Nissastigen en tidig förmiddag.

Rikligt med cash på kortet och ett gott humör var vi trots allt redo för en rejäl shoppingrunda. Någon har sagt att Gekås är Nordens största turistmål och det låter faktiskt troligt. En för mig osäker källa påtalade att var tjugonde minut rullar en lastbil med släp in i bygden med varor till affären. Huruvida det stämmer kan jag inte säga och jag lägger inte heller så stor vikt vid ämnet.

När vi anlände och såg tusentals uppradade bilar drog vi en gemensam suck, parkerade bilen och gick in i affären där vi skulle trängas med likasinnade. Jag gick till herrkläderna och fann vad jag skulle ha. Sedan gick jag vidare till skivavdelningen, men tyvärr, utbudet var maximerat till hårdrock. En genre jag aldrig befattat mig med så det blev ingen vinyl, och CD skivor fanns knappt att se. Frugan gick till heminredningen medan jag tog mig bort till träningsavdelningen. Hittade ett par bra träningshandskar. Bestämde mig snabbt för att det var just dem jag behövde, då jag sedan sju månader gymmar i träningslokalen i huset där jag bor. Vi var klara med första rundan till lunch och bestämde att vi skulle äta något gott på Rose Garden, en restaurang på andra våningen tvärs över gatan.

Riktigt mätta travade vi in i affärskomplexet en andra gång för att köpa smågrejer, bra att ha ting, och lite godis. Då min dotter bor i trakten, eller åtminstone en halvtimme bort, tänkte jag att barnbarnen skulle få lite fina böcker och godis att kalasa på under kvällen.

Klockan drog iväg och vi gjorde oss redo för hemfärd, tog en avstickare till Hyltebruk för att hälsa på mina gener. Och du, det var riktigt trevligt. Vi stannade i två timmar, bjöds på en kopp kaffe och samtalade om viktiga frågor. Hemfärden gick galant, två timmar och tjugo minuter senare var vi tillbaka i Tranås.

Givetvis har vi varit i Ullared tidigare och jag har sett många udda personer, inte bara Morgan och Ola Conny.

En sommar för några år sedan stod jag i gassande solsken på parkeringsplatsen då en hel familj kom gående. Mamman sade till sina barn: “Kan vi lova varandra att aldrig åka hit igen?”. Jag minns inte vad barnen svarade, men jag såg att de var rejält tagna av situationen. Jag flinade lite, satte mig i bilen och for hem.

Joakim Becker